Jag brukar vara en av de första att hylla utveckling och anpassning till nya digitala förutsättning på jobbet. Inte för sakens skull, men för att det verkligen gör jobbet smidigare och mer lättjobbat. När jag läste om en kommun (dock glömt vilken) som hade kört ett digitaliseringsprojekt för lokalvårdarna blev jag imponerad. Med sensorer i land annat pappershandukshållarna, skickades en signal när den toaletten behövde påfyllning av pappershanddukar, rakt in i ipad´en. Smidigt då städvagnen kunde fyllas på med rätt mängd av förbrukningsmaterialet och lokalvårdarna slapp springa extra vändor. Likaså får de direkt besked på ipad´en om något skulle ske och de behöver komplettera något.

Lokalvårdare – ett “enkelt” jobb?

Fördelarna man ofta pratar om är ekonomiska, så var det även i det fallet. Städrundorna gick snabbare, det gick åt mindre material och det blev färre stopp pga. att papper och två gick tomt. Men det blev också mindre slitage på medarbetarna med mindre antal steg (färre vändor av att springa och hämta extra på lagret), och de upplevde sig ha bättre koll på sin arbetssituation. Faktorer som ofta lyfts fram när man pratar god arbetsmiljö och en god arbetshälsa.

Slår det oss i ansiktet?

Den andra sidan av myntet är att vi lägger tröskeln så högt med våra jobb så vi skapar ett utanförskap. Vad händer med alla de som med fördel skulle kunna briljera som lokalvårdare, men som inte klarar av att manövrera en hel dags städning genom en impad. Det blir allt färre som klara av att sköta ett jobb idag, och då pratar jag inte om själva jobbet. Det handlar inte om att vissa är för ”dumma” för att klara det digitaliserade. Det handlar om att skapa en mångfald på arbetsmarknaden. Den digitala tröskeln är hög för vissa, medan andra kravområden är låga trösklar för samma person. Vi behöver jobb som på många olika sätt har en låg tröskel. Eller som kan utgöra en låg tröskel för många olika typer av medarbetare. 

Mångfald ger effekt!

Den normala normen blir snart så smal, att det är fler som står utanför än innanför det som är normalt, och hur normalt är det? Vi behöver helt enkelt en större bredd för vad som är enkla jobb individer med en större spridning av funktioner. De som står en bit ifrån arbetsmarknaden har många gånger andra egenskaper som kan utgöra en lägre tröskel för som. En person med dyslexi (ett av många exempel) kan vara en utomordentlig lokalvårdare även om hen inte klarar av att dokumentera på en iPad. Vårt sätt att arrangera jobben idag gör att vi går miste om många starka resurser som faller utanför vår norm. Trist för verksamheten och svårt för dessa individer.

Vi ser samma sak inom rekrytering, där allt mer sker via digitala plattformar, för administration, kommunikation, tester och onboarding. Min uppfattning är att vi som arbetsgivare missar många sköna talanger som annars skulle varit med och berikat arbetsplatserna på många andra sätt. 

På många sätt tror jag att vi håller på att digitalisera ihjäl oss. Vi pratar om digital stress hos våra medarbetare, arbetsgivarna har digital ångest över att ha missat alla tåg i digitaliseringsrejset och vi skapar en kultur på arbetsmarknad som håller många sköna talanger utanför. Det är hög tid att vi verkar för en bättre balans i det här.

Vilka är dina erfarenheter eller funderingar om det här?  // Jan B