PROLEADBLOGGEN

Ledarskap & arbetsliv med affärspsykolog Jan Blomström

Etikett: förändring

Balla bara inte ur nu!

Du släpper greppet om den kalla bänken och reser dig upp. Samtidigt växer fraset av snökristaller som sakta gnider sig mot skidans undersida, sig allt starkare. Solen lyser fram mellan det melerade molntäcket och fartvinden ökar upp mot en fart du vet snart kommer att göra dina ögon tårfyllda. Ditt fokus är fundamentalt och kroppen gör sig redo för en prestation som strider mot alla inbyggda principer. Det är nu det gäller. Det här åket i skidhoppsbacken kräver att du presterar på max av din förmåga, men det är värt det. Åket vara helt avgörande för resten av din karriär. Precis då sprakar det till i ditt headset och din tränares röst letar sig fram och säger att du aldrig kommer att klara ditt hopp, att ansatsen är fel och landningstekniken du tränat på inte fungerar. Kanten för avhopp närmar sig och mitt i språnget är du i obalans. Redan i luften känner du att landningen inte kommer sluta väl, dessutom på tok för tidigt. Kraschen är oundviklig.

Samtidigt växer fraset av snökristaller som sakta gnider sig mot skidans undersida, sig allt starkare…

Anledningen till att jag bjuder in din till den här upplevelsen, är att jag många gånger blir så frustrerad över att det beskriver vardagen för många chefer som jag möter i mitt jobb som affärspsykolog. Jag tänker på alla tuffa utmaningar många chefer får att rulla igång, med sin egen ledning i ryggen. Men vad händer när medarbetare knorrar, facken knackar på dörren, ekonomin svajar när man satsar sig ur återvändsgränden eller när politiken eller ägarna börjar ställa frågor. Har man väl skickat iväg sina chefer nerför skidhoppsbacken, då finns inget annat val än att stå kvar och peppa ända in till den sista rörelsen avstannat. När chefen i backen darrar och tappar tron, behöver de höra sin egen lednings peppande röst eka över anläggningen. Då ballar man bara inte ur!

Vi vill ju lägga grunden för den perfekta luftfärden…

Det gör mig så ont att se dessa drivna chefer och ledare göra precis allt i dessa utmanande uppdrag. Chefer som precis när snökristallerna börjat vina under skidorna och uthoppet närmar sig i rasande fart, tvingas möta sin egen lednings tvivel, osäkerhet och darr i manschetten. En tajming som i det närmaste är att lika med att lossa på skidbindningarna. Det kan inte bli annat än en katastrof. När väl man beslutat om strategin och rullat igång åtgärderna ska utvärderingar och korrigeringar ske på förutbestämda tillfällen och arenor. Annars gäller det att stå kvar vid sin plan. Att mitt i brinnande hopp, undvika att börja ompröva och ifrågasätta strategin. Just du finns bara att tro på den. Efter hoppet kan man justera upplägget inför nästa hopp, men det är i det närmaste en ren dödssynd att svaja när bollen väl är i rullning. 

Så ett budskap till alla er i ledande position som skickar ut era chefer att prestera i skidhoppbacken, ballar bara inte ur nu! Det är ju ni vi ska sätta världsrekord!

Vi vill ju tillsammans sätta världsrekord!

Är du chefen som ballat ur, eller kanske stått kvar? Är du chefen som står på skidorna mitt i backen? Eller är du medarbetaren som står i underbackens folkhav och bevittnar skådespelet? Hur går dina tankar kring det här?

Åka ut med spolvattnet

I samma stund som situationen visades under bästa nyhetstid på TV, åkte såväl chefen som jag ut med spolvattnet. Jag minns det som om det vore i går. Allt var planerat, förankrat och beslutat på högsta nivån, men ändå, plötsligt helt okänt och inte existerande när reportern ställde sina frågor. När ledningen behövde välja mellan att ta ansvar för situationen eller offra en lägre chef och en konsult, blev valet tydligen enkelt.

Det tog år innan jag åter fick möjlighet att kliva in i den branschen.

Att åka ut med spolvattnet när man minst anar det….

Ja, planeringen av höstens kommande tema i Proleadpodden, om chefer som hamnat i kylskåpet, väcker såklart egna erfarenheter till liv. Ett tema jag är övertygad att många känner igen sig i på olika sätt. Ett tema vi behöver prata mer om för att ta bort skam och skuldbeläggning. 

I situationen ovan, blev jag kontrakterad för att hjälpa en enhetschef att komma till rätta med kvalitén och bemötandet inom en verksamhet. Vi klickade sådär riktigt bra som man kan göra ibland. Vi identifierade tydliga områden och hade klara idéer för vilka steg som behövde göras. Vi hade hela tiden en löpande dialog med högsta ledningen för att återkoppla det som identifierats, för att resonera kring alternativen och för att besluta om vilka steg som skulle tas.  Efter flera av våra avstämningar, minns jag att jag ändå var osäker på vart jag hade ledningen. De sa helt rätt saker, men mellan raderna var det svajigt, även om jag inte kunde sätta fingret på det. Såhär i efterhand vet jag att bl.a. det faktum att jag och enhetschefen fungerade så bra, utgjorde på något sätt ett stort hot för ledningen.

Nåja, vi tog de steg vi sagt vi skulle ta och det ledde till en lex Sara – anmälan, vilket såklart fångades upp av media. Rakt ut i kvällens Tv-nyheter med vår situation, ett scenario som i sig var helt rimligt. Vi (jag, närmaste chef och högsta ledning) visste ju vad vi gjort och varför, dessutom var vi överens om att det var det enda vägen fram. Ända tills journalisten ställde sina frågor.

Istället för att stå kvar vid vår plan, valde ledningen att spela helt ovetande och istället lägga enhetschefen och mig på offeraltaret. Ångesten blev för tung att bära. Ansvaret skavde. Rädslan för vad media skulle innebära för honom och risken att förlora i maktpositionen flimrade förbi. Orsaken kan ha varit mångbottnad, men i grund och botten blev det för jobbigt för högsta ledningen att stå kvar. Han kopplade in sina försvarsmekanismer för att skydda sig från det som är jobbigt, och tog genvägen ut ur en knivig situation. Genom att offra två andra, så kan man själv sitta kvar i orubbat bo.

En manöver som skulle kunna avslöjas om andra i samma situation fick till bra saker med mig som konsult, så för att dölja sitt agerande såg högsta ledningen till att ingen av hans kollegor i regionens olika kommuner, gick miste om riskerna ta i mig som konsult.

Genom att i det här fallet, stänga mig ute från dessa arenor, minskar risken att han själv avslöjas. Ett mönster jag själv som konsult, allt för ofta ser händer med chefer. Att placeras i kylskåp, att stängas ute från arenor, är en kraftfull försvarsmekanism.

Förankra, förankra, förankra….

Det jag lärde mig från den här perioden var att alltid, alltid, förankra det jag gör. Inte bara hos den som sitter på den formella makten, utan även inventera spelplanen och förankra hos den som har den reella makten. Dessutom, att alltid sätta ord på om min magkänsla säger att förankringen inte bottnar. Men det är inte alltid lätt. Hur ser dina erfarenheter ut?

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén