I samma stund som situationen visades under bästa nyhetstid på TV, åkte såväl chefen som jag ut med spolvattnet. Jag minns det som om det vore i går. Allt var planerat, förankrat och beslutat på högsta nivån, men ändå, plötsligt helt okänt och inte existerande när reportern ställde sina frågor. När ledningen behövde välja mellan att ta ansvar för situationen eller offra en lägre chef och en konsult, blev valet tydligen enkelt.

Det tog år innan jag åter fick möjlighet att kliva in i den branschen.

Att åka ut med spolvattnet när man minst anar det….

Ja, planeringen av höstens kommande tema i Proleadpodden, om chefer som hamnat i kylskåpet, väcker såklart egna erfarenheter till liv. Ett tema jag är övertygad att många känner igen sig i på olika sätt. Ett tema vi behöver prata mer om för att ta bort skam och skuldbeläggning. 

I situationen ovan, blev jag kontrakterad för att hjälpa en enhetschef att komma till rätta med kvalitén och bemötandet inom en verksamhet. Vi klickade sådär riktigt bra som man kan göra ibland. Vi identifierade tydliga områden och hade klara idéer för vilka steg som behövde göras. Vi hade hela tiden en löpande dialog med högsta ledningen för att återkoppla det som identifierats, för att resonera kring alternativen och för att besluta om vilka steg som skulle tas.  Efter flera av våra avstämningar, minns jag att jag ändå var osäker på vart jag hade ledningen. De sa helt rätt saker, men mellan raderna var det svajigt, även om jag inte kunde sätta fingret på det. Såhär i efterhand vet jag att bl.a. det faktum att jag och enhetschefen fungerade så bra, utgjorde på något sätt ett stort hot för ledningen.

Nåja, vi tog de steg vi sagt vi skulle ta och det ledde till en lex Sara – anmälan, vilket såklart fångades upp av media. Rakt ut i kvällens Tv-nyheter med vår situation, ett scenario som i sig var helt rimligt. Vi (jag, närmaste chef och högsta ledning) visste ju vad vi gjort och varför, dessutom var vi överens om att det var det enda vägen fram. Ända tills journalisten ställde sina frågor.

Istället för att stå kvar vid vår plan, valde ledningen att spela helt ovetande och istället lägga enhetschefen och mig på offeraltaret. Ångesten blev för tung att bära. Ansvaret skavde. Rädslan för vad media skulle innebära för honom och risken att förlora i maktpositionen flimrade förbi. Orsaken kan ha varit mångbottnad, men i grund och botten blev det för jobbigt för högsta ledningen att stå kvar. Han kopplade in sina försvarsmekanismer för att skydda sig från det som är jobbigt, och tog genvägen ut ur en knivig situation. Genom att offra två andra, så kan man själv sitta kvar i orubbat bo.

En manöver som skulle kunna avslöjas om andra i samma situation fick till bra saker med mig som konsult, så för att dölja sitt agerande såg högsta ledningen till att ingen av hans kollegor i regionens olika kommuner, gick miste om riskerna ta i mig som konsult.

Genom att i det här fallet, stänga mig ute från dessa arenor, minskar risken att han själv avslöjas. Ett mönster jag själv som konsult, allt för ofta ser händer med chefer. Att placeras i kylskåp, att stängas ute från arenor, är en kraftfull försvarsmekanism.

Förankra, förankra, förankra….

Det jag lärde mig från den här perioden var att alltid, alltid, förankra det jag gör. Inte bara hos den som sitter på den formella makten, utan även inventera spelplanen och förankra hos den som har den reella makten. Dessutom, att alltid sätta ord på om min magkänsla säger att förankringen inte bottnar. Men det är inte alltid lätt. Hur ser dina erfarenheter ut?